M som i mamma

Mmm. Mamma. Mmmmammmma.
Mysigt ord att säga. Förpliktigar gör det också. Tänk att man har åtagit sig att skapa ett liv och sedan se till att det livet blir det bästa det kan vara?! Sanslöst dumt, känns det ibland, fast ändå så bra.

Jag har aldrig gillat barn. Det är fullständigt sant! Jag läste en gång i tiden till lärare, eftersom jag älskade att stå inför folk. Tänkte att det kunde vara ett bra yrke för mig. Egentligen ville jag bli kirurg, men det blev aldrig av. Jag läste Ma/No 1-7, med tillägget bild och svenska. När jag sedan fick för mig att flytta till Stockholm tänkte jag först ta med mig utbildningen, men eftersom det inte gick rann det ut i sanden. Tur var väl det... När jag arbetade som lärarvikarie i Huddinge kommun upptäckte jag att jag INTE tyckte om barn. Kan ju vara en förutsättning för att lyckas som lågstadielärare... Barn har å andra sidan alltid älskat mig. Jag har bara inte vetat hur jag ska handskas med dem... Jobbiga, snoriga, tjatiga, smutsiga, äter med hela ansiktet, ja, ni vet.

Idag har vi Siri. Hon är det bästa som finns. Allt som oftast i alla fall. Ibland är hon inte det bästa som finns. Ibland är det bättre med en glass eller en bra film, men den varar ju inte lika länge som hon. Jag har lärt mig att tycka om barn efter det att vi fick barn själva. Idag kan jag till och med tänka mig att tycka om andras barn. Närståendes barn som uppför sig. Jag har fortfarande svårt för kladdiga barn, dock. Siri har aldrig (efter 1 års ålder i alla fall...) handskats vårdslöst med mat, och det är jag tacksam för. Än idag har jag svårt att titta på ett barn som kladdar med mat. Jag får kväljningar och måste titta bort för en stund. Visst kan inte barnen hjälpa att de kladdar med maten, men jag kan å andra sidan inte heller hjälpa att jag får kväljningar. Det bara är så.