Puh

Inte Nalle utan bara puh.

Siri har en vilja av stål. Varje morgon är en kamp i cirka 30 minuter för att få på blöja och kläder. Hon skriker ursinnigt och slår omkring sig. Jag får koncentrera mig på att hålla henne så att hon inte slår sig. Pratar lugnt, lirkar lite, pratar lugnt, lirkar lite till, pratar mindre lugnt, talar med skarp tunga. Är ömsom snäll, ömsom bestämd. Sätter gränser. Inget hjälper. Jag har en ängels tålamod 95 % av tiden. De övriga 5 % skulle jag bara vilja gå och gömma mig i ett mörkt skåp.

Ibland lyckas jag få på henne kläderna. Ibland går vi ut genom dörren helt utan kläder för att hon ska känna hur kallt det är. Då går det att gå in igen och ta på sig kläderna. Vi har 200 m till dagis, så hon fryser ju inte ihjäl om hon har bestämt sig för att gå dit utan byxor eller tröja. Halvvägs brukar det komma ett "Mamma, kallt". Då åker byxorna på och allt är frid och fröjd.

Min kära mor yppade just att alla barn känner av stress och att alla barn idag är stressade för att föräldrarna är stressade. Det stämmer säkert. Fast när samma trots uppträder varje gång vi kommer hem och absolut inte har något att stressa med, undrar man ju. Jag kan hålla med om att det vissa morgnar blir lite stressigt. Även om jag faktiskt inte behöver skynda iväg till tåget. Det går ett till en kvart senare.

Så nu ska jag sluta stressa. Det är ju bra eftersom jag aldrig varit särskilt bra på det. Får se om det hjälper!