Sjåpiga barn

Vi försöker uppfostra dottern till att inte bli så sjåpig av sig. Vi vill helt enkelt inte att hon ska gråta för minsta lilla utan istället vara lite tuffare än så. Världen går ju inte under för att man slår sig lite... Därmed absolut inte sagt att vi låter bli att trösta henne när hon slår sig! Visst tröstas hon, men hon får också höra att "det var inte så farligt" och "det gick bra". Vi kramas lite, blåser bort det onda och sedan är det full fart igen. Vi tror att detta är en bra metod helt enkelt. Det har dessutom funkat rätt bra hittills. Hon gråter bara när hon slår sig riktigt ordentligt.

Det finns barn här i området vars föräldrar inte jobbar i riktigt samma riktning som vi...

Häromdagen var vi ute och lekte och några grannbarn var med. Ett av barnen ramlade omkull och det var alls ingen fara med barnet. Ändå störtar mamman fram och lyfter upp barnet och säger "oj, oj, det där gick ju inte så bra det...". Hon fortsätter med att säga att de nog behöver gå och sätta sig på bänken och vila lite och äta lite kex. Till saken hör den att barnet inte är särskilt gammalt och helt enkelt stod upp och ramlade av sig själv. Inte från hög höjd. Inga blåmärken. Ingen fara på taket. Barnet grät antagligen bara lite av rädsla.

Daltande. Det är så jag tror att man skapar tetiga barn.  Jag rustar mitt barn för en lite tuffare stil. Tuff men snäll. För det som vi lägger allra mest tid på i vår uppfostran är ändå vikten av att vara snäll. Mer om det imorgon.