Att inte prata

Jag är en riktig tjötröv. Pratar gärna med folk på tåget, bussen och alla andra ställen där man träffar folk man inte känner. Tycker att det är trevligt. Oftast är det inga längre konversationer, men att säga några trevliga ord eller två har nog aldrig dödat någon, så jag fortsätter.

Ett lysande exempel på detta är gårdagens tur in till Göteborg med tåg. En helt hysterisk mobilsignal startar. Låter som en blandning mellan mistlur och väckarklocka. Det väckte både mig och tjejen bredvid mig. Vi vaknade samtidigt och började skratta åt mannen som febrilt försökte tysta sin mistlur/väckarklocka/mobil. Sedan pratade vi om händelsen en liten stund. Trevligt!

Göteborg har alltid varit en tjötrövsstad. Befinner man sig någonstans är det alltid någon som börjar konversera. Den tid jag spenderade i Stockholm hände det... aldrig. Där är man mer tystlåten, håller på sitt och vill inte gärna vara trevlig mot okända. Jag brukar retas med folk när jag bodde i Stockholm och pratade gärna på bussen. Det slutade ofta med att man bara fick en förvånad blick och någon axelryckning från den tilltalade. Trist. Jag bor inte där längre.

Idag är det lite svårare att föra små trevliga konversationer med folk. Alla tycks vilja gå i en värld av toner med hörlurar ständigt intryckta i öronen. Jag ser dagligen folk med hörlurar som får springa undan för spårvagnen eftersom de inte uppfattar det som händer omkring dem. Känns halvt och halvt livsfarligt.

Att tala är guld.  

Jag utmanar er att prata med minst två personer per dag som ni aldrig träffat innan. På bussen, i affären, var som helst. Det är faktiskt ganska trevligt! Låt mig veta hur det gick.