Nej. Skulle inte tro det.
Jag har läst om många vänners svåra kamp vid lämning på dagis. Hur svårt det känns att lämna sitt gråtande barn i någon annans händer för att man själv måste göra något så banalt som att jobba.
Vi har det tvärtom. Siri har knappt tid att vinka till oss på morgonen när vi lämnar henne på dagis. Idag försökte jag säga hej då. Då vänder hon sig om och vinkar lite förstrött med ena handen bakom ryggen på sig själv. Lojt. Sött. Och skönt.
Vi har aldrig någonsin gjort en stor grej av avsked. Man säger ett glatt hej då och vinkar som en tok och så går man. Funkar för oss. Det känns skönt. Kanske är det därför hon inte bryr sig så mycket.
Vår tid kommer, har man sagt till oss. Det kommer dagar när det inte är kul att gå till dagis och mamma eller pappa absolut inte får gå. Den striden tar vi då.
Som alltid, en skön och laid back inställning! Varför noja och oroa sig för nåt som kanske inte ens kommer ske...
SvaraRaderaVi har också alltid sagt ett tydligt hej då, alltså inte bara smygit iväg. Tror barnet kan bli förvirrat då.
Vi hade ju en period när Lovisa skrek som en stucken gris vid lämning. Jobbigt? Som fan. Övergående? Ja, tack och lov!
Håller med Albinssonskan! Jesper hade ett par jobbiga veckor i början av inskolningen, men nu säger han hej då och springer iväg innan jag ens har hunnit gå utanför dörren!
SvaraRaderaVet man om att barnet har det bra på dagis är det ju ingen som helst idé att oroa sig.
SvaraRadera