Lilla landet lagom

Vi är ett märkligt släkte, vi svenskar (av alla de former och slag). Vi ska vara unika men utan att sticka ut. Vi ska vara lagom långa utan att vara för långa, lagom korta men inte för korta. Lagom smala och tjocka på alla håll och kanter. Dessutom ska vi vara lagom smarta, för om man är för dum, då är man dum, och om man är för smart så får man skit för det. Vi ska tjäna lagom mycket pengar. Gör vi inte det är vi antagligen dumma som inte lyckats förhandla oss till en bättre lön. Vi får dock inte tjäna för mycket. Då är vi antagligen inte värda vår lön. För det är ju ingen i lilla landet lagom.

Vi ska bo i ett lagom stort hus med en stor lagom familj. Om man har för stort hus sticker det i ögonen på folk och om man dessutom har en stor familj är man konstig som inte nöjer sig med 2,3 barn. Vi ska vara lagom trevliga, men inte för trevliga för då stör man.Vi får heller inte vara blyga. Då är man konstig i lilla landet lagom.

Vi ska följa modet men ändå inte slaviskt. Vi ska följa inredningstrenderna, annars får vi inte sålt våra hus när det väl gäller. Just nu ska vi för övrigt också börja stånka korv själva. Det är nämligen ute med surdegsbröd. Bara för att vi inte ska sticka ut för mycket. Man får nämligen inte sticka ut för mycket i lilla landet lagom.

Vi har pressfrihet och yttrandefrihet i våra grundlagar. Trots det får man inte tycka som man vill. Någon kan ju ta illa upp om man inte tycker precis som alla andra i lilla landet lagom!

Jag blir så less på att vara lagom ibland. Jag vill ha en hög lön, vara jättetrevlig, vara smart. vara 1,75 m lång och väga lite för mycket. Jag vill äta surdegsbröd utan egenstånkad korv. Trots det vill jag ha ett par Converse. Trots att alla andra har det. Fast jag vill ha ett par gröna, så att jag inte är som alla andra. För det vill jag ju inte.